Mamma

Både att bli (trots att man egentligen redan är oberoende vad som ännu kan ske) mamma men också förhållandet till min egen mamma. Börjar med tanken om förhållandet till min mamma. Mamma var inte mycket äldre än jag då de fick mig. Mamma kan jag nog säga att alltid varit den viktigaste person i mitt liv. Ju äldre jag blev desto mer blev vårt förhållande också öppnare. Kunde se gemenskaper med mig och mamma. Trots att man alltid respekterar och är lojal mot sina föräldrar och en förälder alltid är en förälder har jag haft det relativt lätt att tala med mamma och snarvla som med en vän om en del saker. Nu är det en ny situation för både mig och min mamma som nu får en ny roll, som mommo! En ung mommo. Åldern min mor befinner sig i är inte en ovanlig ålder för många föräldrar i dagens läge att börja skaffa eller får sitt andra barn. Trots att det kan vara svårt och utmanande i den åldern är det ju ganska vanligt idag, man gör typ allt för att bliv gravid.
Tror min mamma också fått någon slags kris i att hennes barn börjar vara vuxna. Föräldrarnas yngsta barn, min lillebror är ännu hennes kramis och gullunge men växer också med fart. Om något år är han ett högstadiebarn- ungdom.
Mammas kommentar över vår tillökning led i stilen med att " vad ljuvligt och härligt med ännu en liten, kändes bra då jag födde mitt sista men nog kommer bebifebern tillbaka"... hmm  den där känslan fick mig att fundera om vi egentligen får barn tillsammans med mamma? eller om vi min nya familj jag och min fästman skall bilda något eget och nytt och fortsätta gener och släkt, skapa gemenskap!? Ibland kan jag känna en frustrerande och stressig känsla över att ha både svärmor och mamma flåsandes i nacken. Personligen är det något alldeles nytt för mig och A också och ingen kan begripa hur det personligen känns för oss här hemma. Hur vårt barn kommer må och hurudan personlighet barnet har. De påverkar ju också oss här hemma hur vi skall bekanta oss med barnet och njuta av den tidiga spädbanstiden vi har. Både mamma och svärmor funderar på sina semestrar allt mer hysteriskt. Som de nu sku ha någon skillnad när de är lediga? Jag och babyn försvinner ingenstans. Den första tiden nu i april känner jag att skall och borde vara lugn och vi här hemma skall samla erfarenhet av varandra och barnet om att vara föräldrar. Känner bara press över hur mycket mommon och famon här kommer springa. Just nu slutet av graviditeten har jag nog blivit smått irriterad på var  och vartannan människa i omgivningen. Isynnerhet dom som redan har barn. "hur mår du" hur mår lillisen" voi voi, de int länge kvar och puss puss till magen" herregud, antingen är de mina hormoner eller så tycker ja bara de e onödigt snarvel om magen!!! Förståss finns de de vänner som inte är lika hysteriska som man gärna talar med och delar erfarenhet just i den mån man känner det bra.
Tillbaka till första tiden här hemma, känner att de 2 första veckorna kan vara utmanande och känsliga både med tanke på amning, att lära känna barnets behov och ljud för att tillfrädställa allt så bra vi kan! Men hur man skall få de här fint sagt åt föräldrarna är inte så lätt.
Då det blev tal om föräldrarna vill jag ännu i korthet ta upp pappakontakten. Min pappa har alltid varit ganska sådär chill och inte gentligen den där mest famn-pappan redan pga generatisonförändringar hur han själv fått kärlek i barndomen kan påverka hur han kunna ge ut det åt sina barn. hans föräldrar har varit/ är alkoholister. men igen farmor och farfar för oss barn har varit extra kärleksfull. Kanske de också kände att de inte tillfrädställt sina barn lika och vill nu vara allt mer nära. Med pappa har vi sysslat och pysslat massvis med och uppskattat från något annan vinkel. Pappa fick man alltid hjälpa ute på gården, syssla roliga saker med och känna att pappa var den där trygga pappan trots allt. Haft nästan lättare att tala med pappa än med mamma nu under graviditeten, mamma hakar upp sej så mycket på detaljer och pappa igen är så ivrig att diskutera och ger sådär pappiga råd i livet. En farfar kommer våra gemensama barn aldrig att ha här intill som kanske också  fått A att känna sin roll som ännu mer betydelsefull eftersom han inte hann få den fostran han ännu i ungdomstiden varit i behov av. Att mista en förälder som barn väcker mycket tankar och är det värsta som kan ske ett barn. Även barnets självbild, identitetsbildning och uppväxt kan svänga väg tvärs och betydelsen över livet få en annan betydelse. Det kräver styrka och stöd.
Min mamma har endå vari den där man främst fått fostran och trygghetskänslan av, hon nattade, läste sagor och var huvudföräldern i huset. Det intressanta blir hur rollerna vi här hemma med tiden kommer bilda. A är redan mycket motiverad över att vara med i barnalivet också konsekvent och säker i olika grejer med tanke på fostran medan jag igen kanske kommer fostra lite enligt barnet och känslan. Känslan nu är så. Det finns en charm och fördel i båda könen och så tycker jag också det skall vara. Visserligen finns ju de där grundprinciperna i vad ett barn  kräver för att må bra, koncekventa regler, kärlek, rutiner och endå en respekt till föräldern. Tror det kommer ganska automatiskt. Isynnerhet då jag själv är utbildad inom barnfostran tar jag ingen stress med egna barn heller. Men man vet aldrig hur det blir!
Är äldsta barnet och i min personlighet även alltid varit "mammig" att ta hand om dockor och småsyskon va de mest naturligaste och bästa under barndomen. eftersom vi är 4 barn har jag stegvis själv vuxit men också fått se hur små barn växer. Aldrig är det samma att ta hand om syskon som att ha egna barn, kan jag åtminstone tänka mej, ansvaret ligger på dig själv, det är ni som skapat undret och ni som även skall vara förebilder och tryggheten för barnet. Denna känsla känns mycket spännande och utmanande då man inte vet vad det är för en filur som vuxit där inne. Hade inte tänkt på hur smarta barn egentligen är då de föds. Talade länge under andra ultran med barnmorskan. Hur erfarna fostren och blivande spädbarnen är. De bekantar sig i full fart med sin kropp och är aktivt med i vardagen trots att det för mamman och åtminstone för pappan känns litet overkligt, de lyssnar och suger åt sig redan i magen hurudana vi som föräldrar är. De vet precis röster när mamman eller pappan blir frustrerad arg glad och lugn. Ett barn är så smart att de tillockmed vet favorit tv program! ( i vårt fall är det rederiet som snurrat på flera gånger i veckan) Överlag är känslan att bli mamma för första gången ofattbar och man kna egentligen inte i förväg beskriva den så mycke. främst gemföranden och tankar hur det kunde vara.

Hoppas inte tankarna blev alldeles för råddiga för läsarna, men för min egen del kändes det bra att skriva upp på svart och vitt. eftersom tanken om att bli mamma för första gången bara finns en gång!