Parförhållande, familj och egen tid

Har länge tänkt ta upp någo som jag anser otroligt viktit. Alla dessa tre "saker","begrepp": parförhållande, familj och egen tid betyder allt för mig. Men hur man ska dela allt detta kristligt e int de lättaste.

Mina åsikter min syn och våra tankar, så ta int illa upp! Fast bra e de ju om någo väcker tankar hur ens eget förhållande är eller hur man ger tid åt sig själv!

Människan e fakto en individ som behöver andra runt sig men samtidigt också den egna tiden för att ladda sig. De räcker inte enbart med att ladda sig under nattens vila utan tid att få tänka eller låta bli att tänka bara vara, syssla med sådant som är betydelsefullt och viktigt för en själv. För min del är det främst att få inreda, pyssla, sy, städa, gräva i trädgården, bläddra i tidningar med en kopp kaffe eller ta en promenad med bra musik i öronen.
Vi pratade en hel del med mamma och moster om parförhållanden. Hurudant är ett fungerande parförhållande riktigt påriktitg? försöker man göra något som inte egentligen fungerar till ett fungerande bara för att de ska fungera och se bra ut? hur är man mot varandra? försöker man alltid vara över den andra utan att man ser det? Försöker man alltså "ega" den andra människa man egentligen borde älska mer än något och leva tillsammans med? Lever man med den andra bara för att göra den andra glad? Hur känner man själv egentligen? Vad vill båda av förhållandet? Går förhållandet alltid enligt den enas vilkor? E den andra alltid under och dolt blir nertrampad eller gör ni saker tillsammans sådär omedvetet och är sams? Aldrig är ett förhållande dans på rosor men något man absolut måste tänka på för att få det att fungera. Alltid e man int sams om endel saker men för det mesta måste man ju kuna diksutera om de som itn känns bra.
Moster hade en så bra kommentar "man ska alltid stå lite med ena foten utanför, då kvarstår de där nya pirret som fanns i början av förhållandet"  De stämmer! Betyde rju int att man ska gå och flirta med alla som kommer emot eller försöka söka efter ne bättre utan sådär halft vara fri på sätt och vis! ingen kan ega den andra och då blir det först kompliserat.
Kompromissa sådär påriktit och inte så att den andra alltid ger efter och det till slut alltid går enligt vad den andra tycker och känner. Vet att jag själv e ganksa temperamentisk och säger min åsikt direkt men förösker alltid hejda mig och sen diskutera med A hur de ska vara. Vi talade med A också då jag kom hem om förhållande överlag vad vi anser är ett bra förhålland e och varför vi just är tillsammans och varför vårt förhållande "peppar peppar" fungerat relativt bra utan dessmer kriser eller strider. Därför att vi kan diskutera därför att vi lyssnar på varandra och tar hänsyn till varandras ideer och åsikter. Att vara fiilis och sådär positivt inställning till nya grejer gör susen!
Med åren har man lärt sig samarbeta allt mer och nu går egentligen allt vi sysslar med tillsammans mycket bra. Då man har en positiv inställning tycker jag att de också funkat bra. Ofta tänker vi också lika och så får vi skratta hur våra tankar igen slår samman. Ha roiligt tillsammans och försöka att int ta livet så jäkla allvarligt. Man lever ju bara en gång!
Brukar ibland ha de där allvarliga diskussionerna om förhållanden och analysera varför en del strider och kinar så mycket, de vet vi ju inget om men man kan ju alltid fundera va de e som gått snett. Ge tid åt varandra, att mysa och gosa. Men också rum åt den andra att andas. Låt den andra fara ut och festa! De betyde rju itn att man blir dumpad bara för att den andra e ute och dansar en kväll utan att ha den andra runt foten och se efter. Iblnad nämner vi eller frågar varandra sådär ganska på skämt och endå allvarligt och påriktit med egen åsikt om någon man mött eller ser nånstans e snygg. De tycker vi nog int e någo fel med... De gör man ju med sina vänner också, delad glädje dubbel glädje ;) Ibalnd får vi påminna varandra att "stick nu ut med dina kaverin och drischa int alla dagar hemma, (nog för att vi alltid har någo att syssla med)

Vi har varje kväll vår gemensamma kvällsmålsstund då vi kopplar av dricker en kopp kakao och talar och ser på nyheterna. Känns ibland som man vore 50+ men med ett litet barn så finns int den där gemensamma tiden sådär hemst mycket oftare. Då lilla A lägger sig vid 21 vet vi att vi enligt vår egen ork kan vaka och vara med varandra hur länge vi vill innan hon vaknar. På de sätte känns de jätteskönt att ha en flicka som har såpas stark rytm redan. SKu ja helatiden vara osäker och på alläderten när hon igen vaknar sku ju int min tid att koppla av och vara med A finnas till. Ju äldre flickan blivit desto lättare tycker ja det har blivit. Känner henne och hon känner oss.

Nu tappade jag tråden då fröken vaknade, men min point är här ganska så klar!