Min graviditet del 1

Börjar riktigt från början med tankar och hur vägen överlag gått för mig/ oss.

Känslan och tanken om att vara gravid var osäker. Jag kände mig sjuk febrig och öm i kroppen, maten smakade inte, allt detta redan innan mensen borde börjat. Bestämde mig för att göra ett test trots att de kunde visa negativt eftersom inte hormonerna hunnit stiga. Men fredagen 27.7.2012 en solig morgon bestämde jag mig för att testa trots allt. De to int länge före strecket började synnas, hoppade med det in till sovrummet där A sov. Strecket blev allt mer tydligt och vi bara log och kramades. Lycka! Överlag tanken om att bli föräldrar hade vi ju verkligen diskuterat och planerat för att förstå allvaret och omändringen i livet. Tiden att skaffa barn kanske inte enligt alla är den smartaste då båda studerar, men för oss är de nu int egentligen ekonomiskt eller bostadsmässigt något dess större hinder. Sku man alltid fundera på när den rätta tidpunkten kommer sku den aldri infinna hos någon! Dessutom är det inte alltid självklart att få barn. Vi har varit med om mycket under den tid vi sällskapat och för vår del kunde det nästan gått dåligt i februari för ett år sedan med tanken om tillökning. Men något gav glimten och styrkan åt oss! Efter det något tragiska som skedde, bestämde vi oss alltså att barnet är välkommet oberoende när det sker. Vuxna är vi ju.

Den konstiga känslan fortsatte och jag försökte jobba. Tur skulle jag ha någon vecka semester, men arbeta efter det ännu innan studierna skulle fortsätta. Illamåendet var igång direkt och konstig känsla i magen, som man hade magsjuka. Fick byta ut mina lätta sommarluncher till saltig mat och äta verkligen regelbundet. Bilbänken var en enda smulhög av alla mina knäckebröd jag körde runt med i hemvården. Färska frukter och vatten för att få i mig vätska. Det värsta med jobbet var kanske att orka kämpa klienterna då man själv ibland kände sig sämre och skulle har kunnat kasta sej på golvet. Helt slut och sliten som en trasa. Varmt men fuktigt väder, hui usch! Tur hade jag ilmastointi!
Det blev resa till åland som gick relativt bra,( vecka 9) inga uppkastningar men äta blev jag att göra helatiden för att hålla illamående istyr. Vid det här laget visste bara våra bådas föräldrar om graviditeten och två närmaste vänner. Efter resan kom uppkastingen direkt nästa dag både morgon och kväll. De va ingen skillnad om jag åt knäckebröd innan ja steg upp alltid tömdes magen. Till sist blev jag så sliten och svag att ja va tvungen att flytta hem till föräldrarna för att ha mina kära småsyskon och passa upp för mig med mat och drycker. Låg främst på soffan och studerade. A pendlade här mellan mig och katten, stackarn. Soodastream med cocis smak va de enda ja kunde dricka (normalt dricker ja massvis med vichy och vanligt vatten eller cocis från butiken, men nej de kom upp) och gräddpotatis var nummer 1 på listan och sedan ris med grynost och ärt-majs-paprika blandning med mycket soja! Med till skolan hade jag en vattenflaska och mariekex i väskan. I september var turkiska peppar min räddning när jag kände att de var påväg att komma upp. Dagligen spydde jag. Om inte på morgonen så på kvällen. åt va de råkade vara sug på. Den dagen då jag åt morgonmål 4 gånger hade jag lust att ge upp. Kände att jag int riktigt fick något stöd från rådgivningen heller eftersom man har de så sällan i början. Med maten var det ofta som ett pling att nu ska ja ha det och kära mamma fick handla massvis med onödigheter, för när hon kom hem eller jag såg maten gick det runt i magen och jag fick springa till toan! Otroligt. Till sist var min hals alldeles öm av allt kräkande!! Maletköttlukten och smaken var de värsta samt kaffe! Inga sötsaker för mig här! bara turkiska peppar och mariekex som till slut också blev för mycket! Allt som rapades upp va liksom döden!
Hösten regnade och försvann bort. Försökte vara ute och "rasta" kattungarna,  dom njöt av att gå långsamt längs sandvägar dik och buskar. Huvudsaken var att jag fick frisk luft, de va skönt, men längre lenkar kändes obehagliga i magen och efter lenken rev det massor i nedremagen. Gick varken ner eller upp i vikt under den tiden trots att ja va svullen och äckald pga att ja int fick i mej nån vätska just alls och om jag fick så kom det upp. Skaffade mammabyxor när ja va i ungefär vecka 13, svullnad som kändes illa med mina vanliga farkkun. 1:a ultran hade vi 12.9 och så otroligt liten men tydlig filur som fanns i mig. Fick nog våra bådas ögon att vätas av glädje. Barnmorskan var härlig! Tod en lång stund innan hon fick bra bild. De blev utanpå ifrån ultrat och verkligen tydlig hela babyn på bild som vinkar med handen. Liknar A i ansiktet!
I ca v 15- 17 var de himo på saltig mat mycket saltig! vi va ofta ut och äta för att få maten serverad och välsmakad :') Flyttade hem tillbaka ungefär i v 18. Då hade magen också smått börjat synas. De va först då som de flesta av våra närmaste vänner fick veta. A hade en av sina närmatse vänner han badat bastu med nästan varje veckoslut när jag hade flytt bort, som han också kunde tala med om tillökningen. Reaktionerna av vänne roch bekanta var ju superglada " det här har vi väntat på" skålades och firades här med bastukväll ( främst killarna i bändet, dom e nog så gooa och äkta!)

En av de finaste vänner som stött mej under den här tiden har själv två barn ( 8 och 4 år) och hon hade en del babysaker hon gav mig direkt då jag berättade om plusset, vagnar och bröstpump, vauva-vahti osv, sådänt som behövs men man ids int sätta tusenlappar för de heller! Slitna är de ju men såhär ute på landet blir de nu int bättre heller..

Fortsättning i ett annat inlägg!